Ibland står man fast vid endel personer som man vet att man innerst inne borde släppa, man försöker att sy ihop det som har gått sönder och försöker få det att bli helt igen, som det var från början. Det bara är så, man är rädd att förlora, att vara ensam. Man passar inte ihop med alla och det är inte meningen heller, meningen är att om man gör det så funkar det eller så möts man igen. Kanske längre fram, kanske aldrig. Det får tiden avgöra. Jag tycker inte man ska se tillbaka på sitt förflutna med dysterhet snarare att man möjligtvis har lärt sig något som man kan använda sig av i ett senare tillfälle. Det behöver inte vara en bortkastad tid, det var bara inte meningen. Det gäller bara att förstå att vissa är färdiga med varandra och att även det tråkiga förhoppningsvis för med sig något gott. Man ska inte ångra det man gjort, man ska ångra det man inte gjort. ♥