Jag la mig på sängen för att ta en välbehövlig tupplur förut men steg upp lika fort som jag la mig för att det inte går att somna oavsett hur trött jag än är. Det är verkligen på tok för mycket tankar i skallen på mig just nu.
Ska göra ett försök att skriva ner det här, för min egen skull. För att jag tycker det är lättare att få ut det i ord och meningar än att gå och grubbla.

Det var evigheter sedan jag skrev att väntan leder ingenstans. För det stämde så väl då, jag ville så mycket mer just då än att bara vänta och vänta, på min tur. Jag stannade kvar och jag kan inte förstå än idag att jag orkade med det. Men uppenbarligen så hoppades jag så fruktansvärt mycket på att ord skulle bli verklighet. Ingen, verkligen ingen skulle ha sådant tålamod som jag hade. Och nu kan jag erkänna att innerst inne så hade jag inte den blekaste om jag bara lät tiden gå till spillo, om det bara var bortkastad tid. För idag skulle jag tro det, idag skulle jag inte ens ge det en chans. Men jag antar att jag intalade mig själv att detta inte ska gå förgäves, det var så speciellt trots allt. Och vet ni vad det bästa var? Det var upp till bevis och jag kunde därmed förstå att tiden inte alls gick förgäves, att väntan visst kan leda någonstans och jag är glad att jag aldrig gav upp, men jag är mindre glad på mig själv att efter så lång tid låta det gå åt helsike så fort, på ett ögonblick.